WWKD - ett bands funkin' folksjukdom
Musiken är så bedövande. Du slappnar av, som om någon skar av mitt medvetande medan du sov. Men endast för att med fiskelina sy fast förnimmelserna igen när musiken tystnat. För det är då, när tillvaron präglas utav det enorma intet, som den verkligen tas in, musiken. När du blir strålad av instrumenten, sången och allt det där andra som kan vara musik ligger du som i sömn, även om hela DU skriker efter än mer upprymdhet och euforism. Men när tystnaden kommer, när allting är över, inser du äntligen vikten av musiken. Den viktiga vikten av viktlöshet bedövar adrenalinet i din aktivitetskåta kropp. Som att äntligen föstå.
WWKD. - Den som kan lista ut vad det betyder får en selma.
"Ibland är tystnaden starkare än ljudet"
Påriktigt?
Nejtack.
Min vän sa det så himla klockrent, han satte huvudet på spiken. Varför inte bara ha det trevligt? Ja, varför vill du inte det? I min livssituation är ingenting annat aktuellt, om inte blixten slår ner, och det enda jag känt en förnimmelse av är kvavhetens siluett och en och annan åsksmäll.
Men du verkar verkligen inte förstå verkligheten. Hade det varit DU så hade du fått en sång av mig.
En gång så trodde jag på det, på oss. Jag försökte. Försökte skriva något till dig. Men det blev ingenting annat än sanningen, den verklighet ingen av oss varken ville eller vågade se. "Jag skrev sånger till nästan alla - utom till dig", så började den, och kanske avslutas den också i dessa toner i moll. Det är upp till dig.
Vi kan ha det som regel: Om du inte får någon sång - så ge fan i att leka med mitt sinne. I den här leken så överlever endast den starkaste och du bänkar inte ens dina egna tankars vikt. Oviktigheten drar ner dig till botten. Det lyser igenom när du ska le så där som Mona Lisa. Min gitarr och min röst skulle ha varit det sista som fattades - kryddan som gjorde det sista smakfulla på vår rätt. Men istället blev det en avbild av vad vi blev, vart vi stod. Det bara slog mig: Vi var dödfödda från första början. Men det är försent nu. Så snälla, sluta lek när du inte kan reglerna.
"Jag vill inte att du ska försvinna - bara stå i bakgrunden"
Påriktig?
"Något skoj i Skara"
Bakom mina ögon står tiden stilla.
Ont och Gott spelar Ping-Pong i mitt huvud och ingen vet vem som vinner.
Hallucinationer av verkligheten slår till i mina drömmar.
Väcker mig mitt i en påhittig förvrängelse av hur saker egentligen är.
Det är tur att fjärilarna är magens problem. Men håller dem kvar, i mörkret - upplyst av sin egen avsaknad av motivation. Det är tur. För hade mina nerver tagit flygturer runt huvudet, likt en tecknad haggspetts förehavanden i banalt underhållsningssyfte, hade jag varit galen. Men ni kanske inte kan tro det. Ni kanske rakt tror att jag är galen - att jag spelar tärningskula med mig själv. Men då har ni fel. För jag tror att jag har chans att lyckas med något. Att insiktens chef en sista gång lagt världen på mina ryggradslösa axlar, han satsar allt och har allt att vinna. Den här gången har jag rätt. Och kanske är det därför som fjärilarna sakterliga dansar magdans uppför min strupe.
Alla behöver dig. Hela tiden, varje dag. Men du inser det inte. För dig så handlar allting om andra, i en värld där du anser att alla som säger emot dig har fel. Du gör så mycket för andra bara av den enkla anledningen att du älskar dem. Men ingenting vill du ha tillbaka. Även om jag nu lovar, du kan få mig. Det väger inte upp allt det du offrat, men det är en tröst och jag växer med tiden - det brukar jag göra. Alla behöver dig, hela jävla tiden. Trots det så tror jag att ingen någonsin kommer att behöva dig så mycket som jag gör nu. Och vet du vad? Jag tror att du behöver mig också.
Låt flätorna i håret sitta kvar till jag ser dig nästa gång. För även om nervositeten dansar mellan oss två så lovar jag att din kind emot min kommer att ta livet av alla motgånger vi någonsin kan komma att dela. Dansen avtar och vi sitter stilla, tysta på varsin stol, och är lyckliga.
"I den andra andningen är den första obetydlig"
Påriktigt?
"Nu tar vi ner de där stjärnorna som en dag blir till stenar"
En varm dag i orten där pamparna beställer in Champagne på en wannabe-restaurant.
Håkan Hellström
Onsdagen den 27 juli 2011.
Lysekil, Havsbadsparken.
Rätt så bra.
När Håkan äntrar scenen går en stirrig känsla genom publikhavet vid vattenhavet. Alla instrument ligger för fulla muggar på ett A med ett överhängandemoll som bakgrund. Som för att briljera. Men egentligen handlar det inte om något annat än begynnelsetonen (och ackordet) till "Dom där jag kommer ifrån". Som inledning gör sig den här låten "sådär". Med en förstavers som är väldigt rakt på, utan ett egentligt intro, öppnar Hellström konserten med en bitch-slap, en käftsmäll av kärlek till sin uppväxt och de människor som präglat den. Själv hade jag snarare tänkt detta nummer som ett utav många fina närmare mitten av spelningen, men anyway, på det stora hela fungerar det.
Trots att detta är det första tillfället jag ser Håkan Hellström spela live så får jag en känsla av att han är på ett utomordentligt bra humör.
Han har bestämt att kvällens spelning ska vara inom ramarna för ett "kärlekstema". Kanske har låtarna just den gemensamma nämnaren, som enligt mig känns väldigt abstrakt. Men något som helt solklart i kärlekens tecken var en monolog/det tal/ längre mellansnack som kanske improviserat präglade några trevliga minuter mellan låten "Ramlar" och "Det är så jag säger det". Den sistanämnda blev, kanske som en följd av detta, enligt mig, konsertens vackraste nummer.
Och låtvalen är i stort sett en stark punkt under spelningen, genom en stor variation ifrån olika album (kanske men ett smärre fokus på den senaste "2 steg från Paradise") och mycket fina och snyggt uppstrukturerade spår.
Gigget uppfyllde nästan mina förväntningar, men troligtvis gjorde scen, åhörare och andra mer praktiska faktorer att den yttre fingertoppskänslan inte alltid var klockrent. Men låtarna och den fantastiska Augustifamiljen bär upp hela skiten från att bli dansbanedängsliknande Allsångsslätstrukenhet (något som jag antar inte är speciellt ovanligt på denna gula lilla Havsbadsparksscen. Och Håkan Hellström är alltid Håkan Hellström; så är det.
Låtlista:
Dom där jag kommer ifrån
Kom igen Lena!
Dom kommer kliva på dig igen
Brännö Serenad
Nu kan du får mig så lätt
En vän med en bil
Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din
Klubbland
Gårdakvarnar & skit
Shelly
För en lång tid
Ramlar
Det är så jag säger det
Xtranummer
Vid protesfabrikens stängsel
Känn ingen sorg för mig Göteborg
River en vacker dröm
Du är snart där
2 steg från Paradise
"Vi är inte såna som i slutet för varann"
Påriktigt?
