[pawrihktit]

Snälla sluta teasa min hjärna. Lek inte leken när du inte kan reglerna - för de finns. Kanske är det inte ditt fel, utan enbart den där vätskedrogen, men jag orkar inte med det längre. Vibbarna. Vi ställs inför en filosofisk fråga, en existentialistisk ångest där undringen har strukturen av en rätt eller fel-grundtanke. Etik - en jävla bluff?

Min vän sa det så himla klockrent, han satte huvudet på spiken. Varför inte bara ha det trevligt? Ja, varför vill du inte det? I min livssituation är ingenting annat aktuellt, om inte blixten slår ner, och det enda jag känt en förnimmelse av är kvavhetens siluett och en och annan åsksmäll.

Men du verkar verkligen inte förstå verkligheten. Hade det varit DU så hade du fått en sång av mig.
En gång så trodde jag på det, på oss. Jag försökte. Försökte skriva något till dig. Men det blev ingenting annat än sanningen, den verklighet ingen av oss varken ville eller vågade se. "Jag skrev sånger till nästan alla - utom till dig", så började den, och kanske avslutas den också i dessa toner i moll. Det är upp till dig.

Vi kan ha det som regel: Om du inte får någon sång - så ge fan i att leka med mitt sinne. I den här leken så överlever endast den starkaste och du bänkar inte ens dina egna tankars vikt. Oviktigheten drar ner dig till botten. Det lyser igenom när du ska le så där som Mona Lisa. Min gitarr och min röst skulle ha varit det sista som fattades - kryddan som gjorde det sista smakfulla på vår rätt. Men istället blev det en avbild av vad vi blev, vart vi stod. Det bara slog mig: Vi var dödfödda från första början. Men det är försent nu. Så snälla, sluta lek när du inte kan reglerna.

"Jag vill inte att du ska försvinna - bara stå i bakgrunden"

Påriktig?