[pawrihktit]

Bandet runt min smala arm byter ständigt färg. Bekänner färg. Måste det anpassa sig? Eller handlar det om en showoff? Vill det inget annat än påvisa sin egen tillräcklighet? När mina kläder ändrar skepnad finns det inga hämningar för vad bandet runt min arm kan bli. Det bekänner färg - utan tvekan. Begynnelsebokstäverna är aldrig de samma, de förändrar alltid karaktär, men inte ens hos mina älsklingar finns det ett akrynom: en berättelse värt namnet. Bandet kan byta färg hur mycket det än vill, men någonstanns finns någonting som aldrig förändras, någonting som bara är. Det band som ringlat sig runt min hela kropp och tillfångatagit mig som enbart för att visa att det kan: det band är, bara är, mitt.

Musiken är så bedövande. Du slappnar av, som om någon skar av mitt medvetande medan du sov. Men endast för att med fiskelina sy fast förnimmelserna igen när musiken tystnat. För det är då, när tillvaron präglas utav det enorma intet, som den verkligen tas in, musiken. När du blir strålad av instrumenten, sången och allt det där andra som kan vara musik ligger du som i sömn, även om hela DU skriker efter än mer upprymdhet och euforism. Men när tystnaden kommer, när allting är över, inser du äntligen vikten av musiken. Den viktiga vikten av viktlöshet bedövar adrenalinet i din aktivitetskåta kropp. Som att äntligen föstå.

WWKD. - Den som kan lista ut vad det betyder får en selma.

"Ibland är tystnaden starkare än ljudet"

Påriktigt?