[pawrihktit]

Nervositeten dansar retfullt framför min rygg.
Bakom mina ögon står tiden stilla.
Ont och Gott spelar Ping-Pong i mitt huvud och ingen vet vem som vinner.
Hallucinationer av verkligheten slår till i mina drömmar.
Väcker mig mitt i en påhittig förvrängelse av hur saker egentligen är.
Det är tur att fjärilarna är magens problem. Men håller dem kvar, i mörkret - upplyst av sin egen avsaknad av motivation. Det är tur. För hade mina nerver tagit flygturer runt huvudet, likt en tecknad haggspetts förehavanden i banalt underhållsningssyfte, hade jag varit galen. Men ni kanske inte kan tro det. Ni kanske rakt tror att jag är galen - att jag spelar tärningskula med mig själv. Men då har ni fel. För jag tror att jag har chans att lyckas med något. Att insiktens chef en sista gång lagt världen på mina ryggradslösa axlar, han satsar allt och har allt att vinna. Den här gången har jag rätt. Och kanske är det därför som fjärilarna sakterliga dansar magdans uppför min strupe.

Alla behöver dig. Hela tiden, varje dag. Men du inser det inte. För dig så handlar allting om andra, i en värld där du anser att alla som säger emot dig har fel. Du gör så mycket för andra bara av den enkla anledningen att du älskar dem. Men ingenting vill du ha tillbaka. Även om jag nu lovar, du kan få mig. Det väger inte upp allt det du offrat, men det är en tröst och jag växer med tiden - det brukar jag göra. Alla behöver dig, hela jävla tiden. Trots det så tror jag att ingen någonsin kommer att behöva dig så mycket som jag gör nu. Och vet du vad? Jag tror att du behöver mig också.

Låt flätorna i håret sitta kvar till jag ser dig nästa gång. För även om nervositeten dansar mellan oss två så lovar jag att din kind emot min kommer att ta livet av alla motgånger vi någonsin kan komma att dela. Dansen avtar och vi sitter stilla, tysta på varsin stol, och är lyckliga.

"I den andra andningen är den första obetydlig"

Påriktigt?