Synonym för ström - baklänges
Imorse kände jag mig, av diverse anledningar, som en ihjälsmälld fluga en random dag i mitten på juli. Den irriterande, smått glappande värken gjorde mig galen. Men det känns lite bättre nu. Behöver nog inte säga mer än så.
Jag undrar lite hur det nya kan påverka det du är nu. Lyssnar på något som på något sinnes långdraget sätt kan kopplas till sig. Men det går, det gör det mesta. "Not afraid" fungerar, återigen det nya, men nu påverkar det mig. Ni har för övrigt samma begynnelsebokstav. Om det är till någon hjälp.
Troligen inbillar jag mig, som vanligt. I detta fall skulle det vara för bra för att vara sant. Jag skulle nog aldrig sluta le, av glädje och det enkla faktumet att du alltid lyckas få mig att le. Det sista jag gjorde mor dig var att just le. Tycker om det. Men det vore ju ingen jätteskräll i min lilla värld om jag förvrider saker, gör dom till det jag helst skulle vilja se och inte ser helheten. Men hoppet brukar väl vara det första som lämnar människan?
Orkar ingen bild idag. Du är fin.
"Ett leende kostar mindre än ett elektriskt ljus, men ändå lyser det upp mer"
Påriktigt?
Vissla är fult som fan.
Tillåt mig att småle. Men jag lovar det är oberättigat, fastän ingen ser. Kan det vara så att jag lurar mig själv? Inte genom att håna men genom att inte tro, tro på den ende som faktiskt kan påverka det jag så innerligt vill. Tandborsten i min mun är grön, likt avunden för dig. Fast lite lite ljusare är den allt.
Så osant att alla borde se. När jag vandrar runt likt en jävla alkoliserad uteliggare, tom på karaktär och verklighetförankring.
Fan. Finns ens imorgon?
"Du kanske inte är dödsdömd, men du är levande likt"
Påriktigt?
Typ.
Imorgon har jag evolutionsprov i Naturkunskap B. Utvecklingstört (kul skämt). Hade tänkt att detta skulle bli ett kort inlägg. Lite försmädligt. Vi får väl se, det vet jag ju inte ännu. Jag har läst igenom de drygt 30 dryga sidorna och halvt om halvt lärt mig de dryga teorierna. Teorierna om livets uppkomst, skapelsen. Är religion en teori?
Du gillade ju att det inte finns några ord. Ibland håller jag med, ibland inte. Det här är Sverige och vi gråter aldrig mer. Men det finns ord. Det finns känslor. Man måste bara visa dom. Visa Dom andra.
Hoppas du förstår. Ja fast nej. Mitt hopp slås ned av min verklighet. Men du finns kvar.
"Tänk vad en vinkning kan väcka"
Påriktigt?
Svartaste linjerna någonsin
Lögnen och falskheten som bor någonstanns under min sargade hud gör sig påmind. Siluetten jag ser är drömmen om det ouppnåeliga. Svarta linjer, som du och jag ogillade starkt, tar över och får mig ur balans. Jag gillar det.
Sitter och disskuterar Projektarbete med Meuller. Han ska skriva en metal-bok, med en metal-story, jag ska skriva någonting annat, kanske inte lika tungt, kanske tyngre, fast i fel bemärkelse. Är fortfarande lite osäker på storyn, känner att det har väsentliga bristfälligheter, men nu måste jag slutföra, ro i hamn och få tummen ur och börja göra det jag brukar kunna bäst av allt - tänka.
Såg något fotografi. Ska jag le? Vem ler du för? Vi saboterar allt vi inte kan ta. Du förstörde det finaste jag hade - dig. Bara så du vet, så tror inte jag att jag finns, inte för dig. Men du finns, inget snack om saken.
Hitta en bild. Fin bild. Fina färger iaf.
"Du ryser av att höra den. Sanningen"
Påriktigt?
