[pawrihktit]

Lögnen och falskheten som bor någonstanns under min sargade hud gör sig påmind. Siluetten jag ser är drömmen om det ouppnåeliga. Svarta linjer, som du och jag ogillade starkt, tar över och får mig ur balans. Jag gillar det.

Sitter och disskuterar Projektarbete med Meuller. Han ska skriva en metal-bok, med en metal-story, jag ska skriva någonting annat, kanske inte lika tungt, kanske tyngre, fast i fel bemärkelse. Är fortfarande lite osäker på storyn, känner att det har väsentliga bristfälligheter, men nu måste jag slutföra, ro i hamn och få tummen ur och börja göra det jag brukar kunna bäst av allt - tänka.

Såg något fotografi. Ska jag le? Vem ler du för? Vi saboterar allt vi inte kan ta. Du förstörde det finaste jag hade - dig. Bara så du vet, så tror inte jag att jag finns, inte för dig. Men du finns, inget snack om saken.

Hitta en bild. Fin bild. Fina färger iaf.


"Du ryser av att höra den. Sanningen"

Påriktigt?