[pawrihktit]

Min hjärna debatterar existentialism,
den kritiserar jämt min pessimism.
Allt ni säger,
allt ni gör,
det sakta tonas,
det sagda dör.

Hörde att Kent och Erik Hassle har samarbetat fram ett album. Lycka! Dock bara halva Kent (Martin och Jocke), men fortfarande en underbar idé. Längtar ofantligt mycket till Mars, framför allt på grund av denna företelse.

Är på ett sådant humör idag:

Glöm inte att ni tänker fel,
försök ens inte att bli hel.

Musik? Mer ljud, dom rör på munnen,
kvinnan med blanka ögon är försvunnen.

Du läser inte, du antar, anar,
fan, du vet hur man sakta kanar.

"Man får säga fel - om man vet vad som är rätt"

Påriktigt?

Jag ser. Tror du att jag är dum i huvudet? Verkar så. Låna inte repliker - en avbild av någon annans känslor - skapa egna, du känner ju lika mycket som någon annan. Livet är ingen tävling om vem som känner mest. Vi tror dig, men [svordom] håll i. Vem sa att livet är lätt?

Fråga mig. Berätta. Gör vad fan du vill. Det verkar du redan göra.

"Handlade det om mig?". Nja, sarkasm på tvärtomspråket i spegeln, mja.

Jag har hållt käft så jävla länge, och jag tänker fan fortsätta.

Orken tar snart slut, i takt med att en upplysning om någonting som jag vetat så länge imiterar tinnitus i mitt sinne. Men du vet ingenting om mig. Vem vet, snart kanske ännu mindre. Lovar dig: Jag vet vilken dy du varit i.

Jadå, jag kan jag också.

"Snälla, låt mig smälta in, jag ska bli ädelmetall"

Påriktigt?