Cowboys vs. Aliens
Kanske körde jag i hundratio på tvåan. Jag fick en överdos av allt det där som jag ville ge dig, och det som du ville ge mig. Jag trodde inte man kunde bli resistant mot någonting så vackert; bortom alla konstverk och konstvärk. Men när förändringen slog mig i bakhuvudet med en vinflaska mot hårbotten kvävdes jag snabbt men hårt.
Nu är du borta igen. Så jävla långt borta att jag inte ens vet vem jag är längre. Vilse någonstans i Texas öken, där jag hoppades att Cowboys skulle rädda mig. Infödingarna sköt mig med pilar rätt igenom mitt hjärta som snart skulle börja bulta igen. Nu är det tyst, som i graven, tyst som i staden med stora G. Någonstanns hoppades jag att det var Amor som sköt pilarna, de var ju röda. Det var fel; det var indianer. De hade inte ens skjutvapen.
Allting är fel. Till och med årstiden. Men tro mig, det kommer en sång om det där. För jag kanske körde i hundratjugo på tvåan - men jag kraschade fan inte.
"Jag ska aldrig ignorera dig igen. Jag ska aldrig ignorera kärleken"
Påriktigt?
Insikt
som önskar allt men inget får.
För en röst, inne hos oss själva
som viskar tills det blir vår.
Det är någonting med den här hösten.
Någonting som inte står rätt till.
Tomhet vore så skönt, jag saknar ensamheten.
För jag är bortom allt det där, några minusgrader närmare totalt stillestånd.
Jag påtvingar dig svar - men får aldrig svara själv.
Men kanske står allt rätt till ändå .
För den här hösten har nog någonting att ge mig.
För en sådan där, du vet,
som ibland kräver lite smide.
För en höst, två noll elva,
där även jag har gått i ide.
Pawrihktit?
