Kom änglar.
Vreeswijk inspirerar till det knapra mollackord som ligger i grund till det här smått fyrtiotalistiskt lagda textstycke. Det är iallafall så det är tänkt. Fast hur ofta blir egentligen saker som vi tänkt att de ska bli?
Dags för lite nytänkande?
Varför springer jag förbi, när jag inte vill något hellre än stanna?
Varför vänder jag mig om i smyg, när jag vill stå vänd åt ditt håll?
Varför är jag tyst, när jag vill skrika hur jag känner?
En smygnaiv teori är att jag är rädd. Det brukar jag inte vara. Men nu är jag det, tror jag. Kanske rädd att förlora chansen till det jag så gärna vill. Jag tänker inte slarva bort det här. Men du måste hjälpa mig! Snälla...
Det blev i princip lika negativt som jag tänkte mig. Oj, vad ärligt.
Du är bra, det vet jag.
"Gud kanske stänger dörren, men han öppnar ett fönster"
Påriktigt?
