[pawrihktit]

Det slog mig precis att allt är så tomt. Denna sida var helt tom innan jag slutligen bestämmde mig för att sätta några krummelurer, som vi allmännt kallar för bokstäver, på den vita tomma sidan. Men om pappret hade varit så fullt med bokstäver att man enbart sett en stor svart massa, bara helt svart. Är det då fullt eller tomt? Kan något vara så fullt att det blir tomt?

Även om jag önskar att jag inte brydde mig så går det ibland inte att kontrollera. Det finns vissa dryga, helt ointressanta, allmännt otrevliga människor som jag önskar att jag bara inte brydde mig om. Men jag faller, jag faller för ett tryck hårdare än det man upplever när man faller från ett flygplan från tusentals meters höjd. Dennas problem och onda tankar tar över mina. Jag är ett tomt vitt papper, och dens tankar fyller mig med bokstäver. Snart är jag fylld. Snart ser man inte längre det vita i grunden, snart ser man bara det onda svarta. En massa av allt det andra, som inte är jag.

"Är jag den de ser när jag ser dem eller den jag ser när jag ser dem"

Påriktigt?

I takt med att tiden rinner iväg så ska jag försöka yttra några val valda ord. Eller förresten, jag kan nog inte lova att orden är jättenoga valda, vissa ord kan passa in mindre bra, vissa uttryck och tankar kan vara tämligen dåligt formulerade. Detta är ju visserligen inget som jag vet då jag faktiskt inte skrivit själva inlägget ännu, detta lilla halvlöjliga första stycke ser jag mest som en slags wannabe-inledning utan varken struktur eller väl valda ord. Men en sak är säker, tiden rinner iväg.

Det slår mig nu att medan jag skrivit det mindre meningsfulla första stycket, så har jag missat cirka 5 minuter av sändningen av fotbollsmatchen mellan Sverige och Italien. Ska ta mig tid att se på den snart, när den börjar. Annars blir det ju faktiskt inte lätt, titta på en match som ännu inte börjat. Kollade precis, har ej börjat. Iaf inte matchen.

Kan nämna att jag parallellt (ursäkta ev. stavfel, jag må vara dum i huvudet) med skrivandet här och det allmänna funderandet över livets vägskäl även sms:ar med Sara. Vill därför i förväg be om en mindre ursäkt för eventuella omsammanhängande delar i dagens inlägg. Jag blev för övrig även precis klar med en svenskauppgift om medeltidens litteratur som borde ha varit färdig i fredags. Jag känner mig ärligt talat ganska rejält slarvig för tillfället men har tvingat mig själv att bättre mig. Jag måste dessutom skriva en inledning till det abnorma Eu-projekt vår gulliga historialärare Håkan tilldelat oss. Jättesnällt verkligen. Jag kommer att bli tvungen att lägga ner minst ett hundratal timmar på skiten! Timmar som mina intressen faktiskt bestulit mig på. Det är inte alltid särskilt enkelt att träna basket ett par gånger i veckan samtidigt som man ska hinna spela gitarr, plugga, och iaf ha ett inte totalt utdött socialt liv. Nej, nu ska jag inte klaga på mitt eget liv, det enda som jag helt utan baktankar faktiskt kan styra. Rolig tanke.

"Närvaron lyser med sin frånvaro i det smått större"

Påriktigt?