[pawrihktit]

Det står en pojke under ett paraply i ett gathörn. Runt honom slår inte längre regnet lika hårt i asfalten. Inte som det gjorde förut, när våta droppar fyllde gatan i samma takt som hans rytmiska puls slog närmare slutet. Ett ofrånkomligt slut. Men trots det så darrar hans händer runt paraplyskaftet med trähölje. Som om händerna egentligen slöts omkring rosenblad; med sylvassa taggar gömda bakom en attraktiv yta. Precis som natten omkring honom. Vacker på avstånd, men så obeskrivligt kall när du är en del av den.

Men gråta tänker han inte göra. Detta kanske är hans sista natt. Den sista gången han får stå i ett gatuhörn med bara en skinnjacka mellan hans hud och tegelväggen bakom ryggen. Detta kanske är sista gången han får uppleva regnet smattra på paraplyet ovanför. Så gråta tänker han inte göra.

Det stod en pojke vid ett gathörn under ett paraply i regnet. Länge stod han där i kylan. Länge stod han där, ensam. Men nu står det ingen pojke i gathörnet längre, nu ligger det en pojke i gathörnet. Han har stupat över det paraply som han faktiskt inte längre behöver. För regnet slår inte längre alls i asfalten runt honom. Nu är det någonting annat som hörs där i gathörnet i tegel. Tyst, tyst. Det droppar långsamt våta droppar ner på ett uppfällt, men stupat paraply.

Men snart blir det tyst igen.

Påriktigt?