Det är inte bara när man spelar gitarr som inte fingrarna räcker till
Långt bort, någonstanns där deras ord bara är rörelser. Inte revolutioner, inte skandaler. Knappt mer än just rörelser, som formar det ljud deras inre skapat. Där man får säga saker utan att bli förkastad, utan att attackera.
Detta kommer att bli ett kort inlägg. Typ som du. Ett knappt nödvändigt inlägg. Men det är inte likt dig.
Allt jag vet om dig det tror jag. Allt jag vet om dig är aningar, föraningar och saker du skrivit. Med ord, beskrivit i text. Saker du sagt utan revolutioner, utan skandaler. Som rörelser som formar det din hjärna skapat. Du är mer välkommen än någonsin.
Oj, det va ju här.
"Färgteve är överdrivet i en svartvit värld"
Påriktigt?
Tänk efter bara.
Tänk vad när döden man är. Ska man tänka så? Ett steg i fel riktning, sen finns du inte mer. Sen ser du aldrig mer dagens ljus i den form du idag påstår att du gör. En lastbilschaufför som sveper 5.3or ser inte en liten pojke på 5.3 år. Tänk på att inte gå vid den stora vägen i den lilla staden - med den mellanstora formen. Formen av dagsljus. Tänk vad döden är nära tanken.
Det här inlägget i alltets blogg är närmast på någon annans begäran. Jag hade inte tänkt skriva. Men vad är det mest motståndskraftiga du kan tänka dig? Ett virus? En bakterie? Nej. Jag skulle säga en idé, en tanke. Den föder sig själv och tar mer och mer plats, om du inte dödar den direkt. Det gjorde jag inte denna gång. Du plantera en inte alltför dum idé, som växte sig större. Nu blir tanken verklighet. "Tack skaru' ha'"!
Skolan tär på mig, inte sant? Det vet ni väl? Alla kommer väl dit med samma förhoppningar, med samma förpliktelser, med samma känsla att man fan kommer försvinna om man inte lyckas med det enastånde dumma mål man givit sig själv? Alla kommer till skolan och känner sig som ett jävla sår. Känslan att komma in i lokaler där livslång ångest fått människor att göra hemska saker är i det närmaste obeskrivbar. Jag hatar det inte, jag föraktar det nog bara. Eller är det bara jag?
Tänk vad nära döden tanken är. Iklädd hög hatt och monokel som en högervriden fossil i en församlingsvänlig människoskara. Vänd mig inte ryggen. Tanken gav mig fingret. En av kommer att dö unga. Tänk vad nära döden tanken är.
"Som en mjuk sten, en varm lavin"
Påriktigt?
Det här inlägget i alltets blogg är närmast på någon annans begäran. Jag hade inte tänkt skriva. Men vad är det mest motståndskraftiga du kan tänka dig? Ett virus? En bakterie? Nej. Jag skulle säga en idé, en tanke. Den föder sig själv och tar mer och mer plats, om du inte dödar den direkt. Det gjorde jag inte denna gång. Du plantera en inte alltför dum idé, som växte sig större. Nu blir tanken verklighet. "Tack skaru' ha'"!
Skolan tär på mig, inte sant? Det vet ni väl? Alla kommer väl dit med samma förhoppningar, med samma förpliktelser, med samma känsla att man fan kommer försvinna om man inte lyckas med det enastånde dumma mål man givit sig själv? Alla kommer till skolan och känner sig som ett jävla sår. Känslan att komma in i lokaler där livslång ångest fått människor att göra hemska saker är i det närmaste obeskrivbar. Jag hatar det inte, jag föraktar det nog bara. Eller är det bara jag?
Tänk vad nära döden tanken är. Iklädd hög hatt och monokel som en högervriden fossil i en församlingsvänlig människoskara. Vänd mig inte ryggen. Tanken gav mig fingret. En av kommer att dö unga. Tänk vad nära döden tanken är.
"Som en mjuk sten, en varm lavin"
Påriktigt?
