Insikt om utsikterna
Det slog mig idag att jag inte har någonting att säga. För vad jag än säger så kommer det vara upprepningar av någonting annat som jag redan desperat famlat efter. Någonting som jag sträckt mig efter men inte nått. Det enda man kan göra när man inte har någonting att göra är att ingenting göra. Och det är vad jag gör. Betrakta det här som en stor klump med ingenting. Ett tomrum i ordnad form. Se när jag formar mina händer för att skapa en imaginär ickenågot. Luft inuti någonting som också är luft. Som också är ingenting. Ingenting mer än vad ni tidigare vet.
För när jag gick där på en vit gata i en svart värld, blev jag kall av droppar från himlen men så varm av insikten om utsikterna.
Jag är en vacker människa i en ful jävla kropp.
Jag är en klipsk människa med en dåraktig jävla hjärna.
Jag är en snäll människa. Men en riktig jävla idiot.
Ingenting har förändrats. Trots att ingenting lagts till.
Men trots att jag hatar sanningen så blir jag starkare av att känna den.
Påriktigt?
Den hängde sig...
Det var en gång en känsla
som ingen kändes vid.
Den var så jävla ensam
men vågade ta strid.
Den känslan som jag menar
tror du nog ej är vek.
Men ack, så fel du har då
när du dyrkar en kärlek.
"...I ett rep"
Påriktigt?
Synd att det är så varmt bara
Om stycket innan detta var sorgligt, så kommer följande att bli värre. Jag tyckte väl i och för sig inte att det var jättefarligt, för man kan läsa av mindre i varenda ångestfylld nyhetsuppläsare nowadays, hade de fått skriva sina egna nyheter hade de sett ut ungefär så här. Random.
Men jag tänker inte infoga några bilder av någonting vackert eller fullt ansikte. Men imagen av din isbleka verklighet skall snart fylla tomma rader med färg. En gråskala, den börjar svagt. Men slutar svagare.
För du där i mörkt, bakom praktiskt Kosta Boda, jag är så sjukt besviken. Det blir jag inte lätt. Din blick när du blev nekad, det är den jag minns. Ditt försök att vara stor, så mycket större än vad du är. Om du vill kan jag vara tanten i folkmassan som tar din hand och berättar att du har gått vilse, men inte ska vara rädd. Att det kommer att ordna sig. Om du vill. Men du vill inte.
Nästa gång mina wannabe gröna faller på ditt fula appearance. Det ska bli som vanligt, men nej. Ja, kanske. Kanske på ytan. På samma yta som du nu tror att du glider på. Snart ramlar du genom isen. Jag trodde jag försökte lura mig själv genom att skriva detta. Men jag försökte bara bryta is.
"För allting som inte gjorde, eller sa, eller va"
Påriktigt?
Cowboys vs. Aliens
Kanske körde jag i hundratio på tvåan. Jag fick en överdos av allt det där som jag ville ge dig, och det som du ville ge mig. Jag trodde inte man kunde bli resistant mot någonting så vackert; bortom alla konstverk och konstvärk. Men när förändringen slog mig i bakhuvudet med en vinflaska mot hårbotten kvävdes jag snabbt men hårt.
Nu är du borta igen. Så jävla långt borta att jag inte ens vet vem jag är längre. Vilse någonstans i Texas öken, där jag hoppades att Cowboys skulle rädda mig. Infödingarna sköt mig med pilar rätt igenom mitt hjärta som snart skulle börja bulta igen. Nu är det tyst, som i graven, tyst som i staden med stora G. Någonstanns hoppades jag att det var Amor som sköt pilarna, de var ju röda. Det var fel; det var indianer. De hade inte ens skjutvapen.
Allting är fel. Till och med årstiden. Men tro mig, det kommer en sång om det där. För jag kanske körde i hundratjugo på tvåan - men jag kraschade fan inte.
"Jag ska aldrig ignorera dig igen. Jag ska aldrig ignorera kärleken"
Påriktigt?
Insikt
som önskar allt men inget får.
För en röst, inne hos oss själva
som viskar tills det blir vår.
Det är någonting med den här hösten.
Någonting som inte står rätt till.
Tomhet vore så skönt, jag saknar ensamheten.
För jag är bortom allt det där, några minusgrader närmare totalt stillestånd.
Jag påtvingar dig svar - men får aldrig svara själv.
Men kanske står allt rätt till ändå .
För den här hösten har nog någonting att ge mig.
För en sådan där, du vet,
som ibland kräver lite smide.
För en höst, två noll elva,
där även jag har gått i ide.
Pawrihktit?
Envishetens patetik
Men gråta tänker han inte göra. Detta kanske är hans sista natt. Den sista gången han får stå i ett gatuhörn med bara en skinnjacka mellan hans hud och tegelväggen bakom ryggen. Detta kanske är sista gången han får uppleva regnet smattra på paraplyet ovanför. Så gråta tänker han inte göra.
Det stod en pojke vid ett gathörn under ett paraply i regnet. Länge stod han där i kylan. Länge stod han där, ensam. Men nu står det ingen pojke i gathörnet längre, nu ligger det en pojke i gathörnet. Han har stupat över det paraply som han faktiskt inte längre behöver. För regnet slår inte längre alls i asfalten runt honom. Nu är det någonting annat som hörs där i gathörnet i tegel. Tyst, tyst. Det droppar långsamt våta droppar ner på ett uppfällt, men stupat paraply.
Men snart blir det tyst igen.
Påriktigt?
WWKD - ett bands funkin' folksjukdom
Musiken är så bedövande. Du slappnar av, som om någon skar av mitt medvetande medan du sov. Men endast för att med fiskelina sy fast förnimmelserna igen när musiken tystnat. För det är då, när tillvaron präglas utav det enorma intet, som den verkligen tas in, musiken. När du blir strålad av instrumenten, sången och allt det där andra som kan vara musik ligger du som i sömn, även om hela DU skriker efter än mer upprymdhet och euforism. Men när tystnaden kommer, när allting är över, inser du äntligen vikten av musiken. Den viktiga vikten av viktlöshet bedövar adrenalinet i din aktivitetskåta kropp. Som att äntligen föstå.
WWKD. - Den som kan lista ut vad det betyder får en selma.
"Ibland är tystnaden starkare än ljudet"
Påriktigt?
Nejtack.
Min vän sa det så himla klockrent, han satte huvudet på spiken. Varför inte bara ha det trevligt? Ja, varför vill du inte det? I min livssituation är ingenting annat aktuellt, om inte blixten slår ner, och det enda jag känt en förnimmelse av är kvavhetens siluett och en och annan åsksmäll.
Men du verkar verkligen inte förstå verkligheten. Hade det varit DU så hade du fått en sång av mig.
En gång så trodde jag på det, på oss. Jag försökte. Försökte skriva något till dig. Men det blev ingenting annat än sanningen, den verklighet ingen av oss varken ville eller vågade se. "Jag skrev sånger till nästan alla - utom till dig", så började den, och kanske avslutas den också i dessa toner i moll. Det är upp till dig.
Vi kan ha det som regel: Om du inte får någon sång - så ge fan i att leka med mitt sinne. I den här leken så överlever endast den starkaste och du bänkar inte ens dina egna tankars vikt. Oviktigheten drar ner dig till botten. Det lyser igenom när du ska le så där som Mona Lisa. Min gitarr och min röst skulle ha varit det sista som fattades - kryddan som gjorde det sista smakfulla på vår rätt. Men istället blev det en avbild av vad vi blev, vart vi stod. Det bara slog mig: Vi var dödfödda från första början. Men det är försent nu. Så snälla, sluta lek när du inte kan reglerna.
"Jag vill inte att du ska försvinna - bara stå i bakgrunden"
Påriktig?
"Något skoj i Skara"
Bakom mina ögon står tiden stilla.
Ont och Gott spelar Ping-Pong i mitt huvud och ingen vet vem som vinner.
Hallucinationer av verkligheten slår till i mina drömmar.
Väcker mig mitt i en påhittig förvrängelse av hur saker egentligen är.
Det är tur att fjärilarna är magens problem. Men håller dem kvar, i mörkret - upplyst av sin egen avsaknad av motivation. Det är tur. För hade mina nerver tagit flygturer runt huvudet, likt en tecknad haggspetts förehavanden i banalt underhållsningssyfte, hade jag varit galen. Men ni kanske inte kan tro det. Ni kanske rakt tror att jag är galen - att jag spelar tärningskula med mig själv. Men då har ni fel. För jag tror att jag har chans att lyckas med något. Att insiktens chef en sista gång lagt världen på mina ryggradslösa axlar, han satsar allt och har allt att vinna. Den här gången har jag rätt. Och kanske är det därför som fjärilarna sakterliga dansar magdans uppför min strupe.
Alla behöver dig. Hela tiden, varje dag. Men du inser det inte. För dig så handlar allting om andra, i en värld där du anser att alla som säger emot dig har fel. Du gör så mycket för andra bara av den enkla anledningen att du älskar dem. Men ingenting vill du ha tillbaka. Även om jag nu lovar, du kan få mig. Det väger inte upp allt det du offrat, men det är en tröst och jag växer med tiden - det brukar jag göra. Alla behöver dig, hela jävla tiden. Trots det så tror jag att ingen någonsin kommer att behöva dig så mycket som jag gör nu. Och vet du vad? Jag tror att du behöver mig också.
Låt flätorna i håret sitta kvar till jag ser dig nästa gång. För även om nervositeten dansar mellan oss två så lovar jag att din kind emot min kommer att ta livet av alla motgånger vi någonsin kan komma att dela. Dansen avtar och vi sitter stilla, tysta på varsin stol, och är lyckliga.
"I den andra andningen är den första obetydlig"
Påriktigt?
"Nu tar vi ner de där stjärnorna som en dag blir till stenar"
En varm dag i orten där pamparna beställer in Champagne på en wannabe-restaurant.
Håkan Hellström
Onsdagen den 27 juli 2011.
Lysekil, Havsbadsparken.
Rätt så bra.
När Håkan äntrar scenen går en stirrig känsla genom publikhavet vid vattenhavet. Alla instrument ligger för fulla muggar på ett A med ett överhängandemoll som bakgrund. Som för att briljera. Men egentligen handlar det inte om något annat än begynnelsetonen (och ackordet) till "Dom där jag kommer ifrån". Som inledning gör sig den här låten "sådär". Med en förstavers som är väldigt rakt på, utan ett egentligt intro, öppnar Hellström konserten med en bitch-slap, en käftsmäll av kärlek till sin uppväxt och de människor som präglat den. Själv hade jag snarare tänkt detta nummer som ett utav många fina närmare mitten av spelningen, men anyway, på det stora hela fungerar det.
Trots att detta är det första tillfället jag ser Håkan Hellström spela live så får jag en känsla av att han är på ett utomordentligt bra humör.
Han har bestämt att kvällens spelning ska vara inom ramarna för ett "kärlekstema". Kanske har låtarna just den gemensamma nämnaren, som enligt mig känns väldigt abstrakt. Men något som helt solklart i kärlekens tecken var en monolog/det tal/ längre mellansnack som kanske improviserat präglade några trevliga minuter mellan låten "Ramlar" och "Det är så jag säger det". Den sistanämnda blev, kanske som en följd av detta, enligt mig, konsertens vackraste nummer.
Och låtvalen är i stort sett en stark punkt under spelningen, genom en stor variation ifrån olika album (kanske men ett smärre fokus på den senaste "2 steg från Paradise") och mycket fina och snyggt uppstrukturerade spår.
Gigget uppfyllde nästan mina förväntningar, men troligtvis gjorde scen, åhörare och andra mer praktiska faktorer att den yttre fingertoppskänslan inte alltid var klockrent. Men låtarna och den fantastiska Augustifamiljen bär upp hela skiten från att bli dansbanedängsliknande Allsångsslätstrukenhet (något som jag antar inte är speciellt ovanligt på denna gula lilla Havsbadsparksscen. Och Håkan Hellström är alltid Håkan Hellström; så är det.
Låtlista:
Dom där jag kommer ifrån
Kom igen Lena!
Dom kommer kliva på dig igen
Brännö Serenad
Nu kan du får mig så lätt
En vän med en bil
Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din
Klubbland
Gårdakvarnar & skit
Shelly
För en lång tid
Ramlar
Det är så jag säger det
Xtranummer
Vid protesfabrikens stängsel
Känn ingen sorg för mig Göteborg
River en vacker dröm
Du är snart där
2 steg från Paradise
"Vi är inte såna som i slutet för varann"
Påriktigt?
Det där ordet; småle
Jag ler
Jag ler aldrig mer
än nu.
När jag ser
den avgrund som tvingat så många till tårar.
När jag ser
och förstår
att jag har förlorat
det jag älskade så.
Känslan av att vara verklig
Känslan av att älska
Känslan av att le.
"There is no such thing as love"
Påriktigt?
Rätt så mycket "Bara för att"-inlägg
Till hoppet
I en eventuell framtid
kan jag se dig ibland.
Någon står där bredvid
och håller din hand.
Vem har inte sökt dig?
Den är svag, vilsen och skakar lätt,
men hålls uppe av sitt blyga minne.
Chocken som äntligen blivit mätt
är nu rädsla för ett äkta sinne.
Vem har inte tvivlat dig?
Det lyser svagt i dina ljusa blå
när du viskar "nej" men menar något annat.
Alla ser vad du tänker på-
Har det någonsin hjälpt när du har stannat?
Vem har inte tappat dig?
Påriktigt?
H
Snälla. Jag vill igen. Saknad är verklighet och längtan har blivit en illusion. Den finns fan inte längre - bevisa motsatsen. Jag förstår inte, vad gör jag för fel? Finns det ingen? Frågor slår ner i mitt huvud som bomber över diktaturländer.
"The futare held a gun - we've come a long way just to run"
Påriktigt?
Sälen, Dalarna, Sverige, Shithole
Skidåkning är avkopplande. Att säga något annat vore ren osanning. Det värsta man kan göra är att ramla. Man behöver inte vara rädd när man har en hel värld framför sina fötter. För vad ska man frukta när när Dalarnas Washington skriker av välbehag? Snö i pjäxorna?
Vet inte. Vet fan fan fan inte. Hjälp mig göra rätt! Hjälp mig släppa eller hjälp mig hålla en hand så hårt som det nästan bara går. Fan, hjälp.
"Livet slutar inte lyckligt, men det är lyckligt att det får ett slut"
Påriktigt?
Glad som en sur jävel
den kritiserar jämt min pessimism.
Allt ni säger,
allt ni gör,
det sakta tonas,
det sagda dör.
Hörde att Kent och Erik Hassle har samarbetat fram ett album. Lycka! Dock bara halva Kent (Martin och Jocke), men fortfarande en underbar idé. Längtar ofantligt mycket till Mars, framför allt på grund av denna företelse.
Är på ett sådant humör idag:
Glöm inte att ni tänker fel,
försök ens inte att bli hel.
Musik? Mer ljud, dom rör på munnen,
kvinnan med blanka ögon är försvunnen.
Du läser inte, du antar, anar,
fan, du vet hur man sakta kanar.
"Man får säga fel - om man vet vad som är rätt"
Påriktigt?
